om magkatarr, depression och matlandet som inte fanns

största delen av mitt liv har jag haft ett väldigt komplicerat och ofta motsägelsefullt förhållande till mat. jag har tidvis ätit enbart skräp, supernyttigt och medvetet, för mycket, för litet och ibland knappt alls. det är konstigt hur något som intresserar mig så lite har tagit så stor plats i mitt liv. 

allting började när jag blev vegetarian i högstadiet. innan det åt jag det som dukades fram åt mig. jag tänkte inte så mycket på vad det var förutom om det råkade vara något som jag absolut avskydde. eftersom jag aldrig haft några problem med min vikt hade jag heller aldrig tänkt på mat som något annat än bränsle. en väldigt hälsosam inställning som jag önskar hade etsat sig fast lite djupare. 

som vegetarian började jag se på mat på ett annat sätt. det började långsamt gå upp för mig hur stor skillnad det kunde göra för miljön och för mig själv att ändra på mina matvanor. eftersom jag fortfarande bodde hemma åt jag för det mesta variationer på det som resten av familjen åt. soppa med sojakross istället för korvsoppa, grönsakslasagne istället för 'vanlig' lasagne och så vidare. och oftast var det mamma som lagade maten åt mig. för jag var tonåring och hade säkert mycket viktigare saker för mig. ni vet hur det är. 

förutom min vegetarianism är det som mest påverkat mina matval min mage. från kolik som baby till gallsten som barn till alla möjliga oförklarliga magsmärtor som tonåring har jag provat på det mesta för att bli kvitt mina eviga problem. undersökningar (röntgen, ultraljud, blodprov, gastroskopi), läkarbesök (på flera avdelningar, i flera städer, i två länder), behandlingar (homeopati, magkatarrsmedicin, bioresonans, kosttillskott) och uteslutning av livsmedel (gluten, laktos, mjölkprodukter helt och hållet, havre, äpplen, päron, ägg) har blivit vardagsmat (haha) för mig. 

om dessa två saker, vegetarianism och magbesvär, varit mina enda problem tror jag att mitt liv skulle vara mycket annorlunda idag. men det finns en tredje liten smällkaramell att addera till matekvationen; nämligen depression. jajamen, depression kan verkligen förstöra matlusten för en. det gjorde det sannerligen för mig. 

första gången jag märkte av detta var jag sjutton år och hade just börjat på en ny skola. utan att jag riktigt märkte det började jag minska mer och mer på mitt matintag. jag gjorde det alltså inte medvetet för att bli smalare utan för att jag helt enkelt inte var hungrig. jag kände inget behov av att äta. något som jag däremot kände ett starkt behov av var promenader. ni kan ju föreställa er vad konsekvensen av detta blev. jag blev smal som en pinne. samtidigt skrev jag och min kompis skämtsamma låtar om 'foodlandia' - landet där allt var gjort av mat. ni förstår kanske nu vad jag menar med ett motsägelsefullt förhållande till mat. 

jag slutade så småningom på skolan, flyttade hem och gick snart upp i vikt igen. fysiskt var mitt problem alltså löst, men det psykiska satt kvar och väntade på nästa stund av svaghet.

tre år senare, efter att jag gått klart gymnasiet, flyttade jag till tyskland för att jobba som au pair. att flytta utomlands var något jag länge drömt om, men att göra det i verkligheten visade sig vara mer stressigt än det varit i fantasin. de första veckorna i mitt nya hemland åt jag knappt någonting och började snabbt gå ner i vikt. som tur är vande jag mig snabbt vid min nya situation och jag älskade mitt arbete så matlusten återvände så småningom.
efter några månader uppenbarade sig ett, för mig, nytt syndrom. jag började äta för mycket. för mycket, för onyttigt och för ofta. jag mådde illa av det, men jag kunde inte sluta. för första gången i mitt vuxna liv gick jag upp över min normalvikt. och jag gillade det inte. jag åt så mycket socker att jag fick svårt att sova. jag blev beroende av socker och tänkte på det konstant. åt godis istället för middag. istället för lunch. det var en ohållbar situation, det visste jag själv, men jag var ensam i ett främmande land och jag orkade inte göra något åt problemet.
föga överraskande gick jag ner till min normala vikt nästan omedelbart efter att jag flyttat tillbaka till finland. mitt fruktansvärda sockermaraton var över (för den här gången) och jag försökte äta mer vettig mat. tyvärr drabbades jag av obeskrivligt plågsamma magsmärtor och kunde tidvis inte äta alls. isglass blev min bästa vän och jag började gå ner i vikt. en sjuksköterska föreslog att problemen kanske kunde vara psykiskt relaterade och bokade tid till mig hos en psykolog.
efter en inte alltför lång diskussion med denna psykolog insåg jag att mina problem med mat i högsta grad kunde länkas samman med min depression (som blir värre i samband med stora förändringar), men ungefär där stannade tanken. vad jag kunde göra åt problemet hann jag aldrig komma fram till för i den här vevan flyttade jag till jakobstad.
för enkelhetens skull kan vi säga att det första året i jakobstad löpte utan problem. visserligen var en flytt en stor förändring, men eftersom jag var omgiven av släkt och vänner kunde jag ändå slappna av ganska bra. det var efter nästan ett år i min nya hemstad som matlusten försvann igen. denna gång på grund av att jag började i ännu en ny skola. jag kände mig konstant nervös och upplevde ett stort obehag av att äta inför andra. så småningom blev portionerna mindre och mindre (för då gick det ju snabbare att äta) och snart åt jag bara en gång om dagen.
det var lätt att skippa frukosten för det var ju ändå inte så många timmar till lunchen. på lunchen åt jag naturligtvis, annars skulle det verka misstänkt, men ofta var det det enda jag fick i mig på en hel dag. konstigt nog kände jag nästan aldrig någon hunger. och varenda gång jag åt något fick jag ont i magen, vilket ledde till att jag mer än någonsin associerade mat med magont. jag ville inte äta för då började jag må dåligt.
efter några veckor av det här beteendet började jag må sämre än någonsin. jag blev andfådd av att gå i trappor och blev tvungen att ta pauser för att orka fortsätta. jag vaknade 5-10 gånger per natt genomsvettig och med magkramper som höll i sig i timtal. det kändes som om vännerna och familjen konstant försökte truga i mig mat. folk började fråga mig vad jag åt egentligen och kommenterade, med största välvilja, mina knotiga knän och min smala midja.

jag tänker inte ljuga och säga att dessa kommentarer om min vikt inte, på ett sjukt sätt, smickrade mig en aning. jag gillade att känna mig liten och skör. jag var den som fick sitta i famnen när vi åkte för många i en bil. jag var den som folk oroade sig över. som blev sedd. ironiskt nog fanns det mindre och mindre av mig att se.
det är snart sommar och om mindre än två veckor flyttar jag till stockholm. ännu en förändring. jag är förväntansfull och rädd på samma gång. jag vet hur dåligt jag hanterar sådana här saker. men den här gången har jag ett hemligt vapen. den här gången känner jag till mitt eget beteende och kan motverka det redan på förhand. jag försöker förbereda mig själv mentalt för flytten. intyga mig själv om att det inte är världens undergång. att allt kommer att bli bra. att det är sverige, inte nya zeeland. jag kan vara hemma på några timmar om det behövs. och det tröstar mig en aning.