du måste rycka upp dig

jag är sjukskriven i fyra månader framåt. när jag berättade det för min bror sa han: "det trodde jag att du var redan" och det är ju lätt att tro eftersom jag varken jobbat eller gått i skola sedan december ifjol.
jag vet inte vad jag ska göra med min lediga tid, men nu när jag är sjukskriven slipper jag åtminstone frågorna om ifall jag hittat något jobb, om jag sökt något jobb, om jag kontaktat arbetskraftsbyrån, om jag funderat på praktik, om jag kollat arbetsplatsannonserna, om jag funderat på vad jag vill bli i framtiden, om jag sökt till några skolor - sådant som får mig att känna mig lat och värdelös och som en bedragare som vill ha pengar utan att göra något.
det är inte mitt fel att jag är sjuk. det intalar jag mig själv varje dag. det är inte mitt fel. det är så lätt att skuldbelägga sig själv för att man mår dåligt (vems fel skulle det annars vara?) och det gör bara saker värre. det är hemskt nog att behöva vara deprimerad, men om man dessutom tror att det är ens eget fel trycker man bara ner sig själv ännu längre i djupet. och då blir det svårare att ta emot hjälp av andra eftersom man tror att man ensam måste reda upp sina problem. ungefär som om depression var ett glas spilld mjölk och har man spillt det får man minsann torka upp det själv. nä, så funkar det inte.
jag hade en terapeut för ett par år sedan som bokstavligen sa åt mig att rycka upp mig. "du har en så grå syn på livet", sa han, "du måste rycka upp dig." och som om inte det vore korkat och hemskt nog så tillade han: "har du funderat på att skaffa pojkvän?" jag blev så arg att jag hade kunnat smälla till honom (det här är förresten samma terapeut som tvingade mig att krama honom när jag sa att jag hade svårt med fysisk beröring). 
tyvärr är det här vanliga reaktioner som deprimerade personer möts av. om vi bara ryckte upp oss, skaffade jobb och partners skulle alla problem vara lösta. det finns så många fel i det resonemanget att jag inte vet hur jag ens skulle börja förklara dem. (men var snälla och sluta säga åt folk att rycka upp sig. vad betyder det ens? hur gör man det? vem har någonsin i mänsklighetens historia kunnat "rycka upp sig" bara för att någon sagt åt en att göra det?)
jag var på hjärtultraljud i vårvintras och efter att undersökningen var klar pratade jag med läkaren en stund. han berättade om resultatet (allt var bra) och sedan gjorde han något som nästan aldrig händer när man är på läkarbesök. han frågade hur jag mådde annars. jag har varit till många olika läkare i mitt liv och det är det aldrig någon som brytt sig om att fråga. när testresultaten är genomgångna är vanligtvis besöket över.
jag berättade för honom om min depression och han lyssnade på mig. sedan sa han att om man är deprimerad har man fler mörka rum inom sig än ljusa och att det svåra är att lära sig att gå in i de ljusa rummen. han frågade mig om min terapi och om jag tyckte att den hjälpte och det sista han sa innan jag gick var att jag var en fin och bra människa och att jag skulle ta hand om mig. det är det finaste en främling någonsin sagt till mig och jag kommer aldrig att glömma det.
det är så jag vill bli bemött. inte bara som en deprimerad individ utan som människa. jag vill inte bli tillsagd att göra något som jag uppenbarligen inte klarar av just nu. jag vill ha någon som lyssnar på mig, verkligen lyssnar, och tar sig tid. någon som bryr sig om hur jag mår och säger kloka saker och muntrar upp mig.
det år så vi alla borde bli behandlade, vare sig vi mår dåligt eller inte. inget mer ryck upp dig eller skaffa ett jobb, utan respekt och förståelse för att det som funkar för en person inte funkar för alla. kanske borde den här läkaren jag träffade hålla någon slags föreläsning i bemötande av andra människor. för om alla var lite mera som honom tror jag att vi skulle vara mycket bättre, gladare, starkare och snällare människor.