1. mockingjay - suzanne collinsmitt läsår har börjat bra. jag fick hunger games-trilogin i julklapp och det gjorde att mitt långa läsuppehåll äntligen fick ett slut. den sista boken i serien blev årets första bok, vilket minsann inte är ett dåligt sätt att börja året på. jag tror att mockingjay var den sämsta delen i trilogin, inte dålig, bara mindre bra, men jag kan inte vara helt säker. jag läste böckerna så tätt intill varandra att jag har lite svårt att skilja dem från varandra.
eftersom jag är den sista i världen att läsa den här serien behöver jag knappast berätta något mer om den. om det mot förmodan finns någon där ute som fortfarande har den oläst; läs den, för guds skull!
den här boken har funnits i min bokhög i säkert ett år och ännu längre på min lista över böcker jag vill läsa. hade hört mycket bra om den på förhand och blev inte besviken. okej, kanske lite besviken, men den var fortfarande mycket, mycket bra.
we have always lived in the castle är mystisk, fascinerande och stundvis obehaglig. den handlar om merricat blackwood, hennes syster constance och deras sjuka farbror julian. de bor alla tre i ett stort hus i utkanten av en liten by och träffar nästan aldrig några utomstående. alla i byn hatar familjen blackwood och man får snart veta varför. sex år tidigare förgiftade constance resten av familjen genom att lägga arsenik i sockret. efter denna tragedi lever de överlevande isolerade och inrutade liv ända tills de får besök av en kusin som de inte träffat på många år.
jag tycker att den här boken kändes väldigt modern trots att den skrevs på sextiotalet. jag har läst ganska många böcker som liknar denna som skrivits under de senaste fem åren. shirley jackson måste ha varit före sin tid.
det här är nanna johansson fjärde bok och hon är lika rolig som vanligt. även om jag redan läst en stor del av materialet på hennes blogg så skrattade jag lika mycket andra gången.
jag tror att det här är den tredje boken jag läser av sedaris och min förhoppning är hela tiden att hitta något som är lika roligt som, eller roligare än, when we are engulfed in flames. vissa av historierna nådde definitivt den nivån, andra not so much. men jag tycker att den är värd att läsa bara för historien om hans bror, 'the rooster', som verkar vara en helt galen människa.
det jag gillade mest med den här boken var att den framkallade känslor i mig som jag annars har svårt att uppbåda. jag blev arg när jag läste den och det var faktiskt ganska skönt. arg på vadå? jo, patriarkatet förstås! jag kunde inte lyssna på mina vanliga podcasts på flera dagar efter att jag läst den för jag var så jävla trött på att lyssna på män, män, män hela tiden (och upptäckte tack vare detta en varg söker sin pod med liv strömquist och caroline ringskog ferrada-noli).
ilskan må ha avtagit så småningom, men tack vare bitterfittan lyssnar jag numera med ett mer kritiskt öra på vad män pratar om och hur de pratar om det. och DET i sin tur kan göra mig arg för herregud, vad mycket vardagssexsim som slinker in överallt. det gör mig galen.
efter att ha läst oyeyemis bok white is for witching, som jag gillade massor, har jag sett fram emot att ta mig an hennes andra böcker. hittade turligt nog mr. fox på bibban och tvekade inte sekund på att låna den.
i teorin är det här en mycket bra bok, men i praktiken är den bara medel. den må vara märkt som roman, men i själva verket är det en novellsamling med en historia som slingrar mellan dem (och som lika gärna kunde ha lämnats bort). jag önskar att boken varit mindre spretig och mer uttänkt. för mig kändes det som att det här med att göra den till en roman var en eftertanke. trots detta tänker jag fortsätta läsa oyeyemi för jag vet ju att hon kan mycket bättre. jag är glad att jag inte läste den här boken först för i såfall hade jag nog skippat resten av hennes böcker och gått miste om en hel del.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar